I torsdags var det 100-dagars festen. Vi kom hem till Christoffer vid 8, vilket jag och Mikaela tyckte var tidigt. I dörren möts vi av en kille som är lagom rund under fötterna, en till, en till och vi bordet i vardagsrummet hördes vrål från mina kvinnliga klasskamrater. De hade redan fått i sig några procent för mycket. Till en börjar var det skönt att sitta i soffan och känna sig mogen och titta på alla de djur man hade omkring sig. De var roliga, högljudda och kåta. Det var mysigt. Sedan kom även jag in i samma luddiga värld. Då var det coolt.
I fredags kom den omtalade Markus Krunegård till stan. Det var tammetusan ännu coolare. Stämningen där inne var lite läskig, vi var yngst där. Jag inbillade mig att Markus hade med sig en hel buss med släktningar, varav mormor, moster, mamma och pappa. Jag betedde mig, eftersom någonstans hoppades jag att någon av de äldre skulle komma fram och säga "Hej, du skulle passa så otroligt bra med min son. Jag vill att du ska träffa honom ikväll" Det hände inte. Jag åkte senare hem och sov i en nybäddad, men ensam säng.
Men vad brukar man säga. För att vara lycklig behöver man uppleva olycka.
- Jag har gjort av med 2000 kr
- Jag är nu sjuk
- Jag har förlorat vänner
- Jag har varit förälskad i kebab i en vecka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar