Saknar mina föräldrar, äta frukost tillsammans med dem. Vakna upp bredvid min pojkvän. Sparka honom på vaderna för att han somnar så snabbt och börjar snarka. Saknar tryggheten av att bo hemma och inte behöva ta så mycket ansvar, inte behöva tänka och planera. En vän här nere säger att jag inte är van (de flesta här har bott hemifrån förut) När ska jag vänja mig då? Till jul? Jag hoppas det.
Vissa stunder är det underbart, jag klagar verkligen inte. Ingen är dum och skolan flyter på. Jag kan laga mat, jag kan tänka och planera. Detta är väl bara en fas. Älskling, önskar att du var här.
De säger att man saknar det man inte har. Jag kanske saknar dig för att jag vet att jag inte får krama dig varje dag om jag vill, för att det är ett avstånd mellan oss. Jag har dig, jag hoppas att jag har dig, på distans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar