Hur jävla dum i huvudet får man vara? Hur kan man bara flytta ifrån den man älskar, långt bort för att sedan tro att man ska bli lycklig? Jag saknar honom så sjukt mycket varje dag, ibland till tårar. Det är inte okej, varken mot honom eller mot mig. Vad tänkte jag? Jag kan inte göra flytten ogjord. Visst, jag kan flytta hem igen, men det är inte så lätt. Jag vill plugga det jag gör och jag vill umgås med de vänner som jag lärt känna här. Vill bara att han också ska vara en del av min vardag. Vill träffa honom, känna honom och kunna röra honom när jag pratar med denna underbara individ. Det är lite för mycket nu i mitt huvud och jag klarar inte att tänka. För mycket plugg som jag känner att jag inte riktigt fått så bra grepp om som jag vill. Tentan är imorgon. Saknaden efter honom är så otroligt enorm att jag inte fattar vad jag håller på med. Det var jag som flyttade, det var jag som lämnade. Varje dag, alltså varje varje varje dag saknar jag honom. Det ska inte vara så. Kommer hem nu till jul och är hemma ca tre veckor, men sen då? Jag åker tillbaka hit, saknaden kommer att finnas där från första stund. Klarar nog inte det. Hur kan jag göra detta mot oss? Älskling, snälla, kom hit eller så kommer jag sakta men säkert förtvina. Herregud vad jobbigt det är, orkar inte hålla det längre. Jag vill ha dig nära hela tiden. Nu vet du hur det känns inom mig. Ingen människa kan vara perfekt konstant. Jag är inte det. Jag är inte det för att jag flyttat från kärleken. Snälla kärleken, kom hit.